Skydda de äldre?

Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi, sade i en intervju i Göteborgsposten 6.4. något som har stannat i mitt minne: ”För någon vecka sedan fanns det en väldigt aktiv debatt om att väga ekonomisk skada mot bekämpningen av viruset. Att man mer eller mindre skulle låsa in gamla och riskgrupper och låta resten köra på som vanligt. När jag pratat med utländska kollegor har jag förstått att det i många andra länder hade varit ganska otänkbart att ens föra en sådan diskussion. Respekten för de äldre är större, att låta dem ta smällen för att kunna rädda ekonomin är ett otänkbart alternativ.”

Redan före krisen hamnade Sverige näst sist i Manpowers internationella undersökning om arbetsgivares intresse för äldre arbetskraft. Att stänga in den delen av befolkningen som är över 70 innebär att man inte riktigt ser dem som viktiga i samhällslivet. Är det så i Sverige? För att få grepp om detta tittade jag på artiklar i svensk storstadspress, om äldre och digitalisering, för att se vilka bilder av äldre man ger till de beslutsfattare som bestämmer vägen för Sveriges fortsatta digitalisering. Och detta är vad jag fann:

De äldre känner sig osäkra på digitala tjänster – de är inte digitaliserade. (Det är inte förresten människor på landsbygden heller.) De drabbas av att tjänster som t.ex. bankkontor läggs ner. De kan också bli skrämda till att ge ifrån sig bankinformation, när en bedragare ringer dem. Digitaliseringen bidrar till ett utanförskap för många äldre, till exempel genom att mer och mer av journalistiken går över till digitala medier. De flesta som inte är dagliga användare av Internet är äldre och de kan t.o.m. hånas på digitala medier.

Politikerna vill dock satsa på dem och stå upp för de äldre. De äldre har ju trots allt vissa intressen och rättigheter och borde få behålla så mycket egenmakt och rådighet över sitt eget liv som möjligt. Till exempel borde de själva få välja vem och under vilka former som ska ta hand om deras omsorg. Men de äldres röster behöver stärkas. Då kan man identifiera möjligheterna med de äldre [!].

Det viktigaste sambandet mellan äldre och digitalisering är att digitaliseringen skall hjälpa oss att klara omsorgen om de äldre. Att bli äldre innebär för många att man hamnar i en utsatt situation. De äldre ska få den omsorg som de förtjänar, för att de har byggt upp samhället. Tyvärr får de ofta stryka på foten. Till exempel borde de få komma ut oftare. Äldre är helt enkelt ett välfärdsbehov som digitaliseringen skall hjälpa att tillfredsställa. Digitalisering är bra, eftersom det ökande antalet äldre innebär en kostnadsökning. Det finns dock olika bud om hur mycket kostnaderna per en äldre [!] kan sänkas med digitalisering.

Men i viss mån kan digitalisering också ha positiv inverkan på äldres liv direkt. Man kan låta dem koppla upp sig, vilket minskar deras isolering. Om de kan lära sig att handla via internet, får de fler valmöjligheter. Det finns också personer som konstaterar att de äldre är jätteduktiga på att ta till sig ny teknik. Och att den äldre generationen blir allt mer digital – särskilt när man skall motivera varför allt mer av information kan flyttas till nätet.

Sammanlagt: De äldre drabbas, blir skrämda, osäkra, isolerade, utsatta och i behov av omhändertagande. Och framför allt en kostnad för samhället. Att man nästan konsekvent beskriver en befolkningsgrupp på detta sätt är väl snudd på diskriminerande.

De äldre, de som är över 70 år, utgörs v 1,5 miljoner svenskar med olika bakgrunder, olika yrkeshistorier, olika samhällsklasser, olika resurser. Närmare 100 000 personer mellan 70 och 74 år förvärvsarbetar (enligt SCB kan man inte förvärvsarbeta efter att ha fyllt 75, så de ännu äldre vet vi inget om). Att säga att resten av samhället skall ”skydda” dessa 1,5 miljoner ter sig absurt. Och det är lika absurt att utgå ifrån att ”de äldre” kan visualiseras som en grupp i förhållande till samhällets digitalisering, på det sätt som svenska media beskriver dem, inte bara i coronatider.